Z gjorde TV-succé i UIF-gult innan start

Resultat rullskids-SM Borås 2014 finns här.

Jag gillar verkligen när jag efter ett lopp kan säga: Det var så här bra jag var idag. Så var det på rullskids-SM i förmiddags. Visst, hade jag legat som 10:a istället för ca 20-25:a i klungan när tempot skruvades upp hade det kanske gått bättre. Men jag är jättenöjd med att inte bli varvad (och därmed avplockad) och komma i mål som 17:e man av 53 anmälda.

Anton Lindblad och Martin Eckervad

Hade jag varit starkare hade jag kunnat gå om och stött ikapp klungan, men jag har inte den farten i den här disciplinen. Istället fick jag åka sista ca 12 km med tre andra där jag var den som drog klart mest. Att jag sedan blev nedspurtad och blev 17:e istället för 15:e tycker jag inte spelar någon roll. Det var ett bra och hårt lopp.

Tack publiken
Det var fantastiskt kul att tävla på hemmaplan och tack alla ni (väldigt många) som hejade längs banan, det gav ett härligt stöd. Det var mäktigt att ligga i tätklungan på ca 25 man första 4-5 varven av 13, men samtidigt ganska läskigt. Min snittfart på min klocka var 32.6 km/h i knappt två mil, så toppfarterna i nedförsbackarna var nog ganska höga, kanske 50-60 km/h. Många svängar, mycket folk, hög fart, vassa stavspetsar och hård asfalt är en omysig  kombination, så det var lite med skräckblandad förtjusning.

Jag blir verkligen imponerad av de tio åkarna som var med ända in, ca 2,5 min före mig. Vilket fart under så lång tid! Vissa av de tio har ingen skyhög syreupptagningsförmåga, men de är otroligt skickliga på att skejta i städer. Hatten av, bland annat för 8:an Emil Ekman och 3:an Tobias Westman! Och såklart kul för Kalle att vinna på hemmaplan och för Marcus att ta en medalj för UIF.

Tremannaklungan med mig längst fram, fotat av Erik Thiberg

Lennart Klingberg kom och hälsade på i Vejbystrand för en liten rullskidstur. Jag körde med Elpex nya dämpande stavar IRS Extreme och en Swix-t-shirt från deras nya visibilitetslinje Vistech.

Jag testar en del trevliga prylar för tillfället, varav några kommer att recenseras i Vasalöparens septembernummer.

• En underställs-t-shirt och en jacka från Swix nya linje Vistech. De kommer nog bli storsäljare i höstens rullskidsmörker.
• Elpex nya dämpande stav IRS Extreme. Den är ungefär som StaffanStaven – som jag kör ungefär 80 procent av mina rullskidspass med – med en dämpning högst upp för att göra åkningen skonsammare. Skillnaden är att staven och dämpning köps som en enhet, vilket har både för- och nackdelar. IRS Extreme som stav är mycket ungefärligt som en Swix CT1:a.
• Rudy Projects hjälm Zumax (inte den på bilden).
• Ett par Leki-stavar, som tack vare ”snabbkopplingen” med handremmen är populära bland skidskyttar.

Toppen av Gustav Express stollift, målgång cyklingen King of the Hill Sälen

Idag avgörs King of the Hill Sälen. John Vikman på Sportwin (agenturen för Madshus, Dählie, Toko, Proski mm) och jag cyklade först den 12,5 km långa cykelsträckan och sedan bytte jag till rullskidor för att testa den 10,5 km långa rullskidssträckan. Det är ASFINT här! Vilken bana! Jag förstår varför John är lyrisk som en pojke lär han talar om området.

1000 höjdmeter gjorde jag idag i värmen så jag får hoppas att det finns salter kvar i kroppen tills i morgon. Eftermiddagen spenderades till största del på Experiums äventyrsbad, till Astrids stora förtjusning.

Vi bor i timmerbyn, ca 300 meter från Experium. Det är många barnfamiljer här så det blir mycket lek ute tillsammans med alla blåbären

Johan Kanto chansar?
Klockan 10.00 går cykelstarten och 2,5 timme senare rullskidsstarten. Som jag nämnde på bloggen igår så är startfältet i cykelklassen top notch. Även skidåkarna börjar anmäla sig nu och ett gäng elitåkare är redo för den fina stigningen. Jag själv siktar främst på totalen. Det skulle kännas fel att inte ha höga mål där. Dels är jag helt OK på båda disciplinerna, dels är det uppför hela vägen. Dessutom tycker jag att jag är i bra form. Så jag hoppas att det varken blir punktering eller vätskebrist i hettan. Nu när vi har två barn är det svårt för Ida att serva med stavar och vätska (eller ta bilder), så har någon lite sportdryck över så sträck gärna ut en flaska. Jag är inte kräsen!

Cykeldelen är i princip enbart asfalt och grus, så en cykelcross vore det bästa. Det äger jag ingen, så jag kör på min MTB. Kanske en liten nackdel, men jag hoppas att inte förlora allt för mycket på det. Jag pratade med Johan Kanto idag på telefon och han funderade på att köra med landsvägscykeln. Modig tanke, men jag tror inte det är optimalt i sista klättringen på den ganska grova grusvägen.

Östfjället, målgång rullskidorna King of the Hill Sälen. 2 km asfalt på fjället från Högfjällshotellet.

Henrik Öijer och jag. Mattias Nilsson, som tog bilden med Öijers kamera, sade att det var som att ha Blondinbella och Kissie på samma bild. Jag tror jag föredrar att vara Blondinbella. Öijer är en trevlig karl, gå gärna in på hans blogg och läs hans race report.

Kingen av hillen Lars Suther. Imponerande körning i både cykeldelen och rullskidsdelen. Lars siktar på att nå VM i Falun i vinter och har därför tagit en paus i långloppssatsningen.

Tobias Karlsson ställde ut i bar överkropp på cykeltävlingen. Typiskt skidåkare och bryta så grovt som cykelsportens tjocka etikettbok.

Resultat King of the Hill Sälen 2014 finns/kommer här eller här (här än så länge på en blogg, tack Henrik Öijer för tipset).

Det blev en tuff tävlingsdag i Sälen igår. Jag har ännu inte sett några resultat, men jag tror jag kom 2:a i totalen efter omöjliga Lars Suther. Fram till 5 minuter före start trodde jag att jag skulle kunna ta hem det, men när jag såg Suther i startfållan förstod jag att det skulle bli svårt. Han är bättre än mig både på att cykla och att åka skidor. Suther, jag och Anders Solin blev 2012 de enda ”dubbelsubbarna”, vi körde Vasaloppet på sub 4 och CykelVasan på sub 3. Suther springer även riktigt bra, så han skulle nog kunna göra en bra totaltid i Klassikern.

Den här killen tog Ida kort på före start när hon gick runt och tog mingelbilder. Han ville gärna att den skulle komma med på bloggen. Det är för övrigt verkligen jätteroligt med alla människor som överallt jag reser i Sverige kommer fram och tackar för en bra blogg. Tack!

Cykeldelen
Dagen innan hade jag trott att många skulle komma med cykelcross, men typ alla hade MTB så det kändes bra. Jag hade pumpat 3 bar i däcken och det var lite väl mycket. Finåkarna hade typ 2 bar, vilket nog gav lite bättre grepp i uppförsbackarna på grusvägarna.

Jag hängde med i 2 km efter att ha legat på i princip max från andra minuten (det var masterstart i 300 meter från Olnispagården fram till korsningen där backen börjar). Sedan stötte Matthias Wengelin och fick med sig Magnus Darvell. Bakom dom blev det en fyrmannaklunga och bakom hamnade jag, Suther och en Sandvikenkille. Jag fortsatte att hänga med så länge det gick med en puls på ca 101 procent och en syra i benen som sved värre än när man maxar Ewaldsssons helvetesrund på Rya Åsar. Efter 7 km brände så mycket att jag var tvungen att släppa. Sista 5,5 km var en riktig plåga, men som tur var så var det en plåga för de flesta så Suther var bara ca 45 s före i mål. Vann gjorde Wengelin, ca 4 min (???) före mig. Jag hade 34.13 min på min klocka, 12.53 km (22.0 km/h i snitt).

Viktor Thorn drar före Lars Suther

Rullskidsdelen
Cykelloppet klättrade ungefär 550 höjdmeter och rullskidsloppet skulle ”bara” klättra 450 höjdmeter, så det kändes bra… Knappt 2 timmar efter målgång startade vi ett tjugotal meter efter korsningen, alltså direkt i backen. Suther och min klubbkompis Viktor Thorn sträckte ut i diagonalen och jag hade INGENTING att sätta emot. Lite deppigt faktiskt. Stigningen är som brantast i börjar och där är det mycket diagonalåkning trots att man kör på 2:or (alla hade låneskidor, Proski C2). Jag diagonalar sällan, men jag brukar ju vara bra uppför så det var faktiskt lite trist. Även Johannes Ainegren (78:a som bäst i Vasan) och svensk-norske skidskytten Christian Backe åkte förbi mig och jag hade en lucka upp på ca 20-30 meter ganska länge.

Jag ser glad ut!

Syran i benen från cyklingen kändes rejält i diagonalåkningen (även Suther hade cyklat, men han var grym), men när det sedan blev mer stakning tog jag in och lyckades gå ikapp Ainegren och Bache efter ca 5 km vid Sälfjällstorget. Sedan släppte båda, men när det blev benåkning igen kom Bache ikapp. Med ca 200 meter kvar (trodde jag) totalmaxade jag och fick en lucka på 15 meter ner till Bache, men målet var visst några hundra meter längre bort. Ajdå. Bache kom ikapp och förbi och mer fikasugen än så har jag sällan vinglat i mål.

4:a på 37.40 och 1.47 min efter Suther. Lite för mycket på 10.33 km (16.5 km/h) uppför. Jag har känt mig i bra form och hade hoppats på mer. Men jag har inget att skylla på och jag är helt enkelt inte bättre. Lars är inte dålig med sina tre topp 10-placeringar på SM, Viktor är ju trots allt med i juniorlandslaget och Christian är nog en bättre snöskidåkare än mig. Så min placering var egentligen inte helt oväntad. Det kändes bra att jag var stark i stakningen, det är ju faktiskt det väsentliga för mig.

Här ser man vid Statoilrondellen i Lindvallen (ca 4 km) att luckan till 3:an och 4:an är stor, jag är den lilla killen långt bak i bild. Sedan blev det mer stakning och då tog jag in.

Summering
Som helhet är jag nöjd. Även i fall det inte fanns det där lilla extra så är formen som hållit i sig sedan april fortsatt god.

Stort tack till Sälens IF och alla andra för ett fantastiskt trevligt arrangemang. Med undantag från lite långsam resultatservice (på nätet) så var det högsta betyg på alla punkter, framförallt de vackra banorna. Det var också jättekul att träffa skidåkare, samt cyklisterna Wengelin, Darvell, ”Pumpen”, Westergren, Mattias Nilsson m fl, som jag lärde känna lite grann i samband med att jag körde långloppscupen i MTB 2011. Vi pratade ganska mycket under dagen de hade många roliga funderingar om skidåkning. Extra roligt var att Nilsson och Westergren t o m ställde ut på rullskidsloppet, helt spontant!

Hämtar kraften lite väl djupt

Pontus ”Pumpen”, Magnus Darvell och Mattias Nilsson. Alltid glada och pigga!

Jörgen Brink hade högre snittpuls än mig idag, trots att vi har ungefär samma maxpuls. Det kändes stort. Problemet är att skidåkning inte är en tävling om vem som har lägst puls på distanspassen, utan vem som kommer första i mål på tävlingarna.

Markus Ottosson körde så hårt att stavspetsen gick av två gånger. Anton cyklade med reservstav.

Som jag nämnde för några dagar sedan kommer denna och nästa vecka bli årets hårdaste träningsveckor för min del. Från idag och fem dagar är jag nämligen med som åkande reporter på Lager 157 SKI TEAMs läger i Delsbo. Jag kommer nog inte vara med på alla pass, men de flesta.

I laget ingår Jörgen Brink, Daniel Richardsson, Fredrik Byström, Markus Ottosson, Markus Johansson och Fredrik Jonsson. Richardsson, Bysse och Jonsson är lite sjuka/skadade och är inte här, men kommer kanske lite senare.

Lägret började med ett pass igår, men jag kom sent på kvällen så mitt första pass blev idag: 3 h stakning på 3:or med hela 30 st impulser (10 s-spurter). Impulserna tog verkligen ut sin rätt och sista timmen var man mör. Markus Ottosson var snabb som blixten på de 20 första. Sedan kom Brink igång och utmanade på slutet. Jag själv känner mig betydligt snabbare än tidigare år, även om min snabbhet inte är att jämföra med de andra.

Anton Järnberg är med ledare och hans jobb med teamet är oerhört imponerande!

Marcus Johansson

Markus Ottosson, Marcus Johansson och Jörgen Brink efter lite skejtande och badande

61 km stakning på treor och förmiddagen och 41 km skejt på treor på eftermiddagen. Det är första gången i mitt liv jag åkt över 10 mil rullskidor på en och samma dag. Det blev drygt fem timmars träning, vilket har lite i hårdaste laget för min del. På stakpasset gasade Brink och jag lite sista 10 min och det kändes på eftermiddagspasset.

Vi åkte från Delsbo, där vi bor och äter gemensamt i ett stort hus, till Lars Ljungs föräldrars vackert belägna sommarstuga vid sjön Gryttjen. Där bjöds på god middag och det var inte mycket att klaga på den dagen.

Idag ska vi åka Delsborullen, som består av 3,6 km prolog + 11,2 km jaktstart, allt i flack terräng på klassiska tvåor. Det är lite för korta distanser för min del, så även om jag känner mig i bra form räknar jag med att få det ganska tufft i morgon (dessutom tog gårdagen en del). Förutom Lager 157 SKI TEAM är bl a Robin Bryntesson, Anders Svanebo och några juniorelitkillar anmälda.

Lars Ljung är anställd av SOK och gör många trevliga, korta filmer om längdskidåkning. Vissa har ett intro där han spelar gitarr och sjunger ”Uphill or downhill…”. Jag fick honom att dra den på gitarr med sång igår, sååå bra!

Jag, nyförvärvet Rasmus Ax och Stefan Palm. Jag håller på att testa Oakleys Racing Jacket från Heritagekollektion. De sitter ganska tätt inpå ögonen och har dessutom ram hela vägen runt de båda separata linserna. Det gör att ventilationen inte blir riktigt den samma som i exempelvis världsklassmodellerna RadarLock Path och Radarpitch, som är mina favvoglasögon.

Genomgång före passet. Rickard Bergengren var den enda icke-UIF:aren och ställde ut i SkiProAM:s halva tävlingsdräkt. Rickard hade f ö en begynnande blodförgiftning tidigare i veckan och har käkat starkt penicillin. Tänk på det nästa gång du gör sönder en stor blodblåsa från rullskidåkning!

Det blev en lyckad träningsdag med min klubb Ulricehamns IF igår. Vi stakade 6 mil i relativt högt distanstempo, med lite russin i passet. Ett block på 10 impulser på 10 minuter, en 15 min-intervall mestadels uppför i Tvärredstrakten och fri fart sista 18 min. Snittet blev 20.7 km/h, vilket är högt för mig på treor. Supporten var top notch under passet med drickalangning var 8:e km av Lars och Marcus Tafjord från Skip Nutrition. UIF kommer i vinter att i likhet med Team Coop och Lager 157 SKI TEAM använda oss av Skip för sportdryck, barer, geler etc.

Första intervallen ställde jag av Rasmus Ax en bit upp i backen och hade ca 10 s till godo på honom och lite längre ned till de andra. Per Löwendahl körde på tvåor och var först upp. På den andra intervallen, som var ca 6 km varav hälften uppför, blev det snabbt en fyrmannagrupp med 2:or-åkarna Löwendahl och Bergengren samt 3:or-åkarna Palm och Wickström. Löwendahl seglade iväg och hade en bra bit till godo till oss på toppen. Jag var tvåa upp, med Rickard ca 10 s bakom och Palm ytterligare knappt 10 s bakom.

Genomgång av läger och tävlingar efteråt. Lars Karlsson har koll på läget.

Palm alltså bara ca 15-20 s bakom på 18 min fri fart varav hälften uppför!!! Emil Ekman och Z åkte på treor och var knappt 3 min bakom, men de hade inte direkt deras bästa dag. Men ändå! Rasmus Ax bröt stavspetsen, men hade en liten lucka fram när det hände.

Inte helt bra det där
Det var ett bra långloppspass för vi var verkligen ett trött gäng innan sista gasningen. Marchfarten var ganska hög och Palm och jag klöv vind nästan hela tiden. Vi hade ganska lika rull, Rasmus möjligtvis aningen sämre.

Även om Palm var i OS-form så ska jag var längre före honom. Det var faktiskt inte helt bra. Armarna tog slut för mig idag på ett sätt jag inte är van vid. Underarmarna blev särskilt trötta. Eventuellt kan det till en liten del bero på att jag sällan åker på odämpade stavar. De flesta pass åker jag med StaffanStaven som fjädrar, för att göra träningen mer skonsam och mer lik snöskidåkning. Nu bytte jag stavar halvvägs till vanliga och jag är kanske inte helt van vid ”smällen” det blir i varje stavtag utan dämpning. De få rullskidspass som nu är kvar till Alliansloppet på lördag kommer jag att åka med vanliga stavar för att vänja mig.

Resultat Alliansloppet 2014 finns här. Obs: preliminära. Det står att jag blev 34:a, men de har inte fått med Niklas Dyrhaug som blev strax före mig.

Min klubbkompis Marcus Johansson lyckades inte komma tillbaka efter stavbrottet, men han vann ändå den svenska rullskidscupen.

Det blev ett mycket lyckat Allianslopp för min del. Jag är nöjd med både placering, tid, resultat och hur jag kämpade. Det blev en preliminär 35:e-plats, 4.24 min bakom segrande Kjølstad efter 48 km. Förra året blev jag också 35:a, men då över 9 min efter täten. Nu körde jag 2 minuter snabbare än förra året, trots cirka 15 grader och lite regn jämfört med över 25 grader och sommarväder förra året. Det känns jätteroligt att prestera mycket bättre i år än tidigare.

Starten gick bra och jag kom iväg bra uppför första backen, som är den största på det 16 km långa varvet. Förra året fick jag slita rejält för att hänga med klungan en mil innan jag flög av. Igår hängde jag med ca 15 km utan att det var döjobbigt. Strax innan varvning skruvades dock tempot upp inför spurtpriset och då släppte jag några få sekunder. In i backen kom jag med rejäl puls och det blev en tuff stigning. Åkte lite med benen i år, men det blev nog bara totalt ca 20 tag stakning med frånskjut, ingen diagonal. Benen funkar ändå så dåligt när stått och stakat en halvtimme.

Min klubbkompis Maria Nordström vann lite oväntat. Årets Vasalopps-9:a verkar ha talang för långlopp.

Bra klunga

På krönet av backen var det precis att jag inte nådde klungan. Jørgen Aukland, jag och nån till kom i samma grupp och jagade, men det var precis att vi inte nådde fram. Sedan körde jag resten av loppet i en klunga med ca 4-6 personer, som skiftade lite grann. Jørgen Aukland var med hela tiden och de som var med ibland var Morten Eide Pedersen, Bill Impola, Robin Norum, Marcus Fredriksson, Niklas Dyrhaug m fl. För det mesta hjälptes de flesta åt, men ibland fick jag stå över förningar. Jag plockade nämligen ut det mesta som fanns idag. Jag tror aldrig någonsin jag har haft så hög snittpuls i ett långlopp: 88 procent av max. Från kilometer 15 var det stenhårt hela vägen, så då måste man vara nöjd.

När man läser resultatlistan kanske man hoppar till ibland, vilket ibland beror på stavbrott. Anledningen till att jag exempelvis var före Rikard Tynell och snygge-Marcus var pga stavbrott. Ahrlin bröt dock staven när han hade släppt. Fler som bröt staven/spetsen var Daniel Tynell, Jimmie Johnsson, Bill Impola, Jörgen Brink, John Kristian Dahl, Andreas Nygaard, Markus Ottosson, Tobias Westman m fl.

Daniel Tynell fick en bok om Polhem av oklar anledning

Vacker teamkörning

En av gårdagens häftigaste saker att se var när Ottosson (i vanlig ordning) bröt en stavspets. Då väntade hans teamkompis Fredrik Byström in honom, drog upp honom till klungan igen, för att sedan vägga. Ottosson är skyldig Bysse en lyxlunch! Kjølstad och Ottosson, som blev 1:a och 2:a, var för övrigt exakt min tippning i loppet. De är stakstarka pojkar. Ottosson har varit min stakförebild senaste två veckorna och det har givit effekt. I Delsborullen var jag 3.20 min efter på 18 km. Igår var jag 4.24 min efter på 48 km.

De elitseedade hade låneskidor från Skigo, som gick ganska likvärdigt sinsemellan och ungefär som mina Elpex-2:or. Alltså lite långsammare än trimmade ”snabb-2:or”. Det fanns skillnader på rull i fältet, men långt ifrån enorma. Lite tråkigt var att flera stänkskärmar ramlade av. Sådant ska inte hända med helt nya skidor. Dessutom drog vissa snett. Två av de jag prövade dagen innan var t o m svåra att åka på. Där finns förbättringspotential till nästa år. Och gärna 50 procent fler låneskidor. Men överlag otroligt rättvisa och trevliga tävlingar.

Från TV12:s sändning. Hittills var jag tyvärr bara sett att TV4 Play lagt ut de första 23 minuterna.

UIF:s service top notch

Efter loppet fick jag delta i TV12:s sändning där jag svarade på några frågor i studion. Jag hoppas det blir fler gånger!

Nu ska jag njuta av detta. Jag är bättre på snö än på rullskidor, så årets resultat i Alliansloppet var jag oerhört nöjd med!

Stort tack till Ulricehamns IF. Enormt bra dricka- och stavservice. Vi har faktiskt t o m bättre service än vissa proffslag. Det gjorde att jag inte behövde ta med mig egen vätska i år, vilket var skönt att slippa.

Hela Alliansloppshelgen var kanon. Mer om det senare.

Mitt max är 185, så jag hade alltså 88 procent av maxpuls i snitt i 1:48 h på rullskidor. Så mycket jag har nog aldrig tagit i under ett långlopp.

Totalstigning Alliansloppet med mera. Snitthastigheten blev 26.3 km/h.

Nu finns hela TV-sändningen från Alliansloppet på TV4 Plays hemsida. Du hittar den här.

Även seedningstiderna för Vasaloppet är klara och finns att läsa här. Det var ganska många som aldrig har stått i elitledet som nu får ställa sig där framme i Vasaloppet. Två av dem är mina kompisar Rickard Bergengren och Philip Askeroth som kämpat i många år för att hamna där. Grattis!

Erik Wickström stakar i Pichlbacken i Ramsau. Foto: Johannes Glans.

Jag höll på och förbereda en Powerpointpresentation igår och då hittade jag den här bilden. Den togs i Ramsau förra sommaren när vi fotade för boken Längdskidåkning för dig. Där kommer jag upp fint över stavarna, betydligt bättre än i Delsborullen. Det ska också sägas att jag var lite hård mot mig själv i bildvalet i det tidigare blogginlägget när jag jämförde Markus Ottossons stakteknik med min egen.

Men även om den här bilden ser ganska bra ut (inte första tagningen) så ligger jag långt efter Ottosson. Han har varit min målbild i några veckor nu och det blir aningen bättre för varje vecka.

Vasalöparen november 2014

Förra veckan kom Vasalöparens novembernummer. Vi körde Johan Olsson som ”cover story”. Det blev andra turen till Sundsvall på två nummer för fotograf Luca och mig. I septembernumret intervjuade vi Kalla.

Jag lyckades få Luca att ta en idolbild båda gångerna. Ena gången i centrala Sundsvall inför en rullskidstur, andra gången på toppen av ett för dagen kallt Södra Berget.

Artikeln med Johan Olsson blev 19:e gången i rad (5 år) jag skrev cover storyn i Vasalöparen och denna gång ”persade” vi i Vasalöparen med att ge porträttet 7 sidor. Dock en bit kvar till Filters och Icons 20 sidiga reportage om miljökämpar, toppolitiker, youtube-stjärnor, kocklegender, gitarrhjältar och bloggikoner.

Johan Olsson och jag på toppen av Södra Berget. Foto: Luca Mara.

Charlotte Kalla och jag inför ett rullskidspass med start från centrala Sundsvall. Foto: Luca Mara.

Långpass i torsdags. Grönt är höjden, samma väg fram och tillbaka. Rött är pulsen. Notera att andra halvan ligger högre och att det blir ännu högre precis mot slutet. Jag stannade aldrig utan drack i farten. För att kunna hålla uppe intensiteten använde jag sportdryck.

I lördags var Ida på möhippa hela dagen och igår var det ett par familjetillställningar med jultema. Med tanke på att jag visste att det skulle vara svårt att få in ett distanspass på helgen såg jag till att klämma in det i veckan. Jag vill ha ett långpass på 2-3 timmar 1-2 gånger i veckan, det ser jag som nyckelpass.

Förra året körde jag ett hårt långpass varje vecka, men med tanke på alla sjukdomar och skador i höst har det som jag tidigare nämnt blivit dåligt med det sedan i augusti. För mig som har bra träningsbakgrund och de flesta veckor tränar 5-10 timmar känns det tämligen meningslöst att köra lugna pass på 2 timmar (undantag är exempelvis precis före eller efter tävling, i övergångar mellan barmark och snö samt introduktion av nya träningsformer). Kör jag lugnt kör jag hellre kort, men när jag avsätter 2-3 timmar för träning vill jag göra det ordentligt.

Självklart använde vi Mora-Nisse-formarna igår

Kamp mot klockan
Om detta pratade jag bland annat på föreläsningen på Chalmers i torsdags. Men eftersom jag så sällan kör med pulsklocka hade jag inget lagrat pass att visa. Därför gick jag ut och stakade fram och tillbaks till Seglora på förmiddagen. Planen var jämn A2 och första halvan gick bra med höga A1/låga A2 i stort sett hela vägen. Sedan kom tävlingsinstinkten då klockan visade 19.4 km/h i snitt nere i Seglora. Hemvägen inleds med en flera kilometer lång uppförsbacke, vilket syns på den gröna höjdkurvan ovan. Där blev det mestadels A3. På toppen av backen, hade jag 19.1 km/h i snitt och trots en del motvind hem insåg jag att drömgränsen på 19 var möjlig. Sista 20 min var det mestadels A3 och jag kollade på snittfarten på klockan nästan hela tiden. Bra trigger! Sista backen hem blev det ca en minut helt max. Jag landade på 180 i puls, ca 5 slag från max, vilket är högt för att vara stakning på 4:or 2 timmar och 18 minuter in i passet.

Jag lyckades få 19.0 km/h i snitt med stakning på Elpex-4:or i två plusgrader och fuktig vägbana, trots att första halvan i sammanhanget gick lugnt. Det är jag jäkligt nöjd med och jag rankar det som min bästa träningsinsats på rullskidor i år, kanske bästa någonsin. Formen är märkligt nog mycket god. Förra veckan blev för övrigt äntligen riktigt bra träningsmässigt med 9 timmar där största delen var rullskidor.

Viared Classic Rollerski 2014 prisutdelning

Viared Classic Rollerski 2014, tävlingsledarna Erik Wickström, Mattias ”Z” Carlzon och Rickard Bergengren vid prisbordet

Under ett rullskidpass i mitten av mars förra året tog Rickard Bergengren, Z och jag ett spontanbeslut att ordna en rullskidstävling: Viared Classic Rollerski. Vi bestämde datumet 11 maj, alltså mindre än två månader framåt i tiden. Från början var det tänkt som en träningstävling, men det blev en större grej än vad vi kunde ana.

När 11 maj hade kommit hade vi erhållit tillstånd av Länsstyrelsen att köra tävling på vägen, fått tävlingen sanktionerad av skidförbundet, fixat tidtagning med chip, ordnat med tidtagare, hyrt en målbod, fått fram en ledarbil, hyrt in en fotograf, fått in 164 anmälningar, tagit fram västnummerlappar och hittat många samarbetspartners, som inte minst bidrog med prispengar och priser till inte mindre än 70 av de 134 fullföljande. Kul också att vi fick dit många elitåkare, bland annat snygge-Marcus, som vann både Viared Classic Rollerski och senare rullskidsvärldscupen.

Viared Classic Rollerski 2014. Rickard drar i början.

Det var en helt otrolig att vi kunde locka så många och jag tror faktiskt att det var Sveriges dittills näst största rullskidtävling någonsin i huvudklassen efter Alliansloppet och före Stockholm Rollerski (jag kan ha fel). Vi tjänade inget på tävlingen, men tack vare samarbetspartners gick vi heller inte minus.

Lärorikt och roligt
Själv blev jag jag pappa till Maj dagen innan, så jag var inte med mer än en timme på själva tävlingsdagen, men jag fick ändå känna lite på stämningen och det verkade som folk trivdes trots det spartanska arrangemanget. Ledorden vi hade var att skapa en tävling med de grejerna vi själv vill ha: enkel anmälan, lagom kuperad bana, bra bilder av fotograf som snabbt hamnar fritt för att använda på nätet, snabb resultatservice och att ha tävlingen på våren då det inte är så många andra rullskidsrace.

Viared Classic Rollerski 2014 segrarna Marcus Johansson, Ulricehamns IF och Madelen Carlzon, IK Stern

Det var oerhört roligt och lärorikt att ordna en rullskidstävling, och jag är väldigt glad att jag gjorde det. Men det fixades inte direkt över en lunch, så jag har sagt till Z och Rickard att i år hjälper jag gärna till, men jag står utanför tävlingsledningen. Glädjande nog vill de fortsätta!

Förra året arrangerade vi tävlingen genom Ulricehamns IF och redan har flera klubbar och deltagare undrat hur vi kommer göra i år. Rickard och Z låter hälsa att det blir en tävling även i år, förmodligen i maj eller juni. Exakta former bestäms senare. Banan på 32 km ser ut att kunna utökas i år tack vare nya vägar i Viared.

Lager 157 SKI TEAM + en groupie: Stefan Palm, Marcus Johansson, Erik Wickström och Jörgen Brink.

I torsdags körde jag en distanspass med Lager 157 SKI TEAM i Ulricehamn, vilket jag skrev om på bloggen. Det blev även ett andra pass med grabbarna under deras fem dagar långa läger, denna gång intervaller. Det var i lördags och jag har fortfarande ordentligt med träningsvärk i ryggen. Kanske för att det var mitt första intervallpass på rullskidor i år, och även det längsta passet.

Men jag gjorde minsann inte bort mig! Nu ska man komma ihåg att de andra tränat stenhårt med mängd och fart i flera dagar innan, något man inte kan säga att jag gjort. Exempelvis tror jag Marcus påverkades ganska rejält av träningen. Så här gick i alla fall intervallerna på 13-15 min, som kördes på Elpex-3:or. Vilan var 3-6 minuter. Brink drog samtliga intervaller, förutom sista, som kördes i jaktstartsform.

1:a intervallen: Flackt första ca 9 min, sedan uppför 3-4 min. Brink drog före Marcus och mig. Palm släppte tidigt, han var inte på bettet på passet och fick sedan feber senare på dagen. När uppförsbacken började släppte Marcus, medan jag gick om och tog rygg på Brink. Hade nog kunnat hänga med hela vägen upp, men släppte efter någon minut för att orka resterande intervaller. Kom upp ca 12 s efter Brink och 5 s före Marcus.

2:a intervallen: Blandad terräng, en hel del uppför i slutet. Marcus släppte nästan direkt, medan jag hängde Brink i sju minuter. I ”mål” var jag ca 24 s efter Brink och 42 s före Marcus.

3:e intervallen: Flackt på banvallen. Marcus släppte nästan direkt. Jag hängde Brink i åtta minuter, men flög av när han började lägga in attacker. I ”mål” var jag ca 30 s efter Brink och 70 s före Marcus.

4:e intervallen: Skottek till Golfbanan, 155 höjdmeter på 3,8 km. Brink startade 20 s efter mig och när han kom ikapp tog han rygg i 20 meter (kändes stort) innan han lätt skakade av mig. Han körde intervallen ca 62 s snabbare än mig. Marcus startade 20 s framför mig, men jag kom inte riktigt ikapp. Min intervall (13.34 min) gick 10 s snabbare än Marcus.

Sammanfattningsvis så gick passet såklart långt över förväntan. De andra var såklart slitna av lägret och Brink var ändå en bit före, men det var i alla fall kul att det kändes bra på årets första intervallpass på rullskidor. Och alltid kul att träffa det gänget!

Något som verkar ha gått skidmedia förbi är för övrigt att Daniel Richardsson inte längre är en av åkarna i Lager 157 SKI TEAM.

Idag har vi kommit till Markus Ottosson i intervjuserien jag gjort med åkarna i långloppslaget Lager 157 SKI TEAM.

Markus Ottosson mot toppen i Ski Classics

Efter en andraplats i Alliansloppet i augusti spåddes Markus Ottosson en lysande långloppssäsong. Men istället för pallplaceringar i Ski Classics blev det häloperation. Nu är han på väg tillbaka.

Markus Ottosson. Foto: Lager 157 SKI TEAM.

Förra året slog – på sätt och vis – Markus ”Otto” Ottosson igenom som långloppsåkare. Utan att åka en enda tävling på snö. Från Lager 157 SKI TEAMs träningsläger kom flertalet rapporter från den tidigare världscupsprinterns ursinniga staktempo på de hårda passen. Eller som Jörgen Brink skämtsamt sade vid en utvärdering efter ett läger: ”På minussidan lär ’Otto’ nämna den dåliga konkurrensen.”

I augusti när det blev dags för Alliansloppet visade Otto att han kunde leverera även i skarpt läge. Det blev en 2:a-plats för den ödmjuke och blygsamma norrlänningen efter en spurtstrid mot större delen av världseliten i långlopp.

Men redan då var inte allt som det skulle.

– Jag fick ont i hälen 2013. En djup slemsäck bakom hälsenan gjorde ont och var irriterad. Det blev som en kronisk inflammation som inte gick tillbaka. Och kortisonsprutan jag fick hjälpte inte. Kanske jag borde ha lyssnat lite mer på kroppen i första skedet.

Tog bort slemsäcken
Markus Ottosson, som är brorson till den fyrfaldiga Vasaloppssegraren Jan Ottosson, opererades veckan efter Vasaloppet 2014. Man skrapade bort inflammatoriska områden och tog bort slemsäcken, som sedan normalt växer tillbaks ganska snabbt.

– Jag kunde skejta redan efter knappt två månader. Sedan provade jag att successivt öka belastningen, men det började göra ont. Jag gick på kontroller en gång i månaden, men man hittade inga fel och det var även svårt för mig att exakt definiera och lokalisera smärtan. Huvudaktiviteterna under sommaren och hösten var att staka och cykla.

Markus Ottosson efter sin överlägsna seger i Delsborullen 2014. Foto: Erik Wickström.

Till slut gick det inte längre. Ett tufft Båstadläger med teamet i slutet av oktober gav en bristning i hälsenan och den 2 december gick hälsenan funktionellt av, när Otto klev av cykeln och snubblade.

– Den gick inte av och rullade upp sig på benet, som man hör historier om. Men ett par dagar efteråt kunde man vid ultraljud konstatera att den var helt av.

Sitski och stakmaskin
Operationen en vecka senare gick bra och efter två veckor i gips och sju veckor i belastningsbar ortos var varken den fysiska och mentala formen på topp. Tre veckor med sitski-träning och många stakpass gjorde att Otto hoppades in det sista på att köra någon tävling under vintern, men det gick inte.

– Det dröjde länge efter operation innan jag ens kunde gå, så jag kom på skidor ganska sent. Jag trodde faktiskt rehabilitering skulle gå snabbare. Formen har varit okej, men jag är ännu inte helt tillbaks. Jag saknar de riktigt långa och hårda passen.

Även om Markus satsar på stakning har han så smått börjat jogga och köra rullskidor med frånskjut.

– Jag ska försöka träna allsidigt och inte förivra mig. Jag kommer också hålla igen lite med de allra tuffaste intervallerna. För att hålla uppe motivationen tror jag det kan vara bra att ha ytterligare en mental växel på hösten, som en buffert.

Markus Ottosson

Född: 17 aug 1986, uppvuxen Skellefteå
Bor: Umeå
Yrke: Skidåkare och student
Utbildning: Kandidatexamen i biomedicin. Pluggar heltid mot master fram till sommaren, sedan istället skidor på heltid.
Familj: Flickvän
Team: Lager 157 SKI TEAM
Träningsdos: Ungefär 700 timmar vanligtvis, blev lite mindre förra året på grund av hälskadan.
Maximal syreupptagningsförmåga: Uppåt 80 ml/kg/min som bäst. 76 på stakning.
Meriter: 26:a världscupsprint skejt Düsseldorf 2010. 4:a sprint-SM skejt 2006. 9:a SM 15 km klassiskt 2011. 9:a SM 15 km skejt 2012. 2:a Alliansloppet 2014.
Styrka som skidåkare: Kombination av snabbhet och bra kondition
Svaghet som skidåkare: Uthålligheten
Mål Ski Classics 2015/2016: Vill vara med i toppen och slåss om pallplaceringar. ”På sikt vill jag vinna Vasaloppet, annars hade jag nog inte hållit på med skidåkning längre.”
Drömföre på Vasaloppet: Hårda spår och snabbt före
Det gör jag tio år: Förmodligen inte skidåkare. Ute i yrkeslivet på ett eller annat sätt.
Sociala medier: www.lager157skiteam.com och m_ottosson på Instagram

Bizze gillar Nintendo och fick därför gå runt i en Super Mario-dräkt hela dagen

Efter hundra försök lyckades jag hyfsat med en panoreringsbild (slutartid 1/50) på min högstadiekompis Magnus Samuelsson, som även är en av spelarna i Bordshockey-VM som avgörs den 22 december varje år

Förra veckan publicerades ett test av barnvagnar för löpning i Aftonbladet. Det var Wiseguide som hade gjort det och i vanlig ordning testade man 5-10 produkter samt intervjuade en ”expert”, som i det här fallet var mig. Jag har sprungit mycket med joggingvagn (jag springer betydligt mer med vagn än utan) och testat flera olika modeller. Tidigare har jag även blivit intervjuad och berättat om de stora fördelarna med löpning med barnvagn i P4 Sjuhärad och Borås Tidning.

Denna gång var rubriken kanske lite missvisande. En av barnvagnarna hade enligt den som gjorde testet en säkerhetsbrist. Det visste inte jag om när jag blev intervjuad, däremot sade jag att ”Barnens säkerhet och välbefinnande kommer alltid i första hand”. Det fick rubriksättaren till ”Expert: Barnvagnen en säkerhetsrisk”. Det var inte så jag sade, men så blir det ibland. Hur som helst är det alltid jätteroligt att medverka på sådana här grejer!

Bloggande i notisform:

• Zorbfotboll är jäkligt kul…

  Rickard Bergengren imponerade stort i Stockholm Rollerski 42 km genom att bli 15:e man. Det som var häftigt var att han SAMMA DAG hade cyklat Stockholm Ride 128 km och sprungit Stockholm Trail 21 km. 6 timmar A3 hängde Rickard in den dagen och blev 2:a totalt i Stockholm Challenge. Grattis! Jag vill också passa på att slå ett slag för Salmingkalsonger (Rickard jobbar på Salming/Abecita). Det är mina favoritkalsonger med bra passform och kvalitet, såklart eftersom det är från Borås!

• Förra veckan körde jag ett långpass. Det blev 2.45 h stakning med Thor Kruse på Colour Wear/Void med start från mig. Jag på 4:or, han på 3:or. Thor har gjort stora förbättringar och i början fick jag ligga på för att hänga med. När de mer kuperade delarna startade efter en dryg mil började jag testa honom lite i uppförsbackarna och jag kände att jag hade en liten fördel. Sista två milen stötte jag ganska mycket och sista milen hade jag tröttat ut honom ordentligt, vilket gjorde att jag kunde segla ifrån då passet avslutades med 5 min med full gas. Snittet blev 18.6 km/h.

• …och väldigt jobbigt. Olle Häggdahls splitshorts går för övrigt inte av för hackor.

  Jag fick även 18,6 km/h i snitt vid stakning på 4:or i knappt 1,5 h då Marcus Wadell kom förbi för ett pass (han på 2:or, inget stimm, mest jämn fart höga A1/låga A2). Det var ett kärt återseende. Marcus och jag spelade i band ihop på gymnasiet och gymmade i min källare en gång i veckan under en tid för ett par år sedan. Nu bor Marcus med sin familj i Ulricehamn och han jobbar på skidgymnasiet där med Linus Davidsson, men Marcus har föräldrarna kvar i Borås.

• Intresset för mitt dagsläger i Göteborgs skidhall var verkligen stort. På mindre än en vecka var alla tio platserna slut och några dagar senare hade väntelistan växt till nio personer. Jag kanske får ordna en extra dag? Skidhallen öppnar för övrigt 10 juli.
• Bizzes svensexa i lördags var jätterolig och jag tror huvudpersonen var mycket nöjd med dagen, som bl a innehöll frisbeegolf, gokart, zorbfotboll (den roligaste aktiviteten, kan klart rekommenderas), badtunna, fotbollsgolf och allt annat man gör på en svensexa. På eftermiddagen och natten höll vi till på Påarps gård, med anknytningar till Burseryds IF i Gislaveds kommun.

Rickard Bergengren, Z, Per Löwendahl och jag. ”Träningstempodräkt” är ett klart underskattat plagg! Foto: En kille som hette Mikael med Rickards kamera. Jag är ingen hejare på att fota på pass, eftersom jag sällan har med telefonen. Där har jag mycket att lära av bloggkollegorna Adam Steen och Henrik Öijer.

Trots att jag bor i samma stad som elitledsåkarna Mattias ”Z” Carlzon och Rickard Bergengren, och trots att vi pratar i telefon flera gånger i veckan, så tränar vi sällan ihop. Det beror främst på att de jobbar på vanliga tider och att jag helst inte vill lämna hemmet mellan middagstid (17.30) och tills det att barnen sover. 16.15-17.30 tycker jag däremot är en bra tid att träna, och det bland annat därför min mest frekventa träningskompis på rullskidor är Per Löwendahl (178:a i årets Vasaloppet), som jobbar i Borås och bor i Göteborg.

Per och jag brukar köra i Tullenbacken en gång i veckan på hösten, där han vanligtvis är 5-10 s snabbare än mig då han kör trad på 3:or och jag stakar på 4:or. Perfekt sparring! Förra veckan var för övrigt även Martin Damm och Simon Larsson med, så det var riktigt trevligt! Då var det bra förhållanden så jag sänkte mitt snittpers ganska rejält, från 3.09 min till 3.05 min på 8 st.

Impulser i intervallerna
Men denna vecka är det 2:or som gäller, med tanke på Alliansloppet 22 augusti. Och äntligen skulle jag även få träna med Rickard och Z! Rickard fick sticka lite tidigare från jobbet och jag fick kalla in min fantastiska mor, eftersom jag inte skulle komma hem innan Ida skulle på styrelsemöte för dagis. Vad gör man inte för ett intervallpass på 2:or!

Vi körde 10 st 3 min med 2 min vila, där de sista fem innehöll 2 st impulser på 15 stavtag (ca 10 s). Jag körde en del impulser i intervaller förra hösten och upplevde det mycket positivt.

Eftersom Rickard och Z både tränat mer än de brukar i sommar och visat fin form var jag lite orolig inför passet. Apropå orolig så hade Z haft ångest i flera dagar och Rickard hade tryckt i sig diffusa kosttillskott hela dagen. Det var helt enkelt ett jäkligt haussat pass!

Bytte skidor flera gånger
Rullskidsuppställningen var:
Erik: Elpex-2:or, exakt de hjulen jag blev 3:a på i Stockholmski 2013
Per: Elpex rosa PU-2:or som precis blivit godkända för Alliansloppet
Z: Skigo-2:or årsmodell 2013
Rickard: Skigo-2:or årsmodel 2012

På de första två intervallerna drog Rickard så hårt att jag hade svårt att ta längre förningar. Per och Z flög av. Då tänkte jag ”fan också”. Men Z såg till att Rickard och jag bytte skidor och då ställde jag av honom tämligen enkelt. En härlig lättnadskänsla! Rickard hade nog också kört lite väl hårt på de två första.

Alla tio intervallerna. Den snabbaste gick i 29.9 km/h i snitt, men 10 m nedför. Snitthastigheterna berodde också på vilka skidor jag hade, jag bytte flera gånger. Jag körde utan pulsklocka, men flåsade ordentligt.

Sedan bytte jag till Pers PU-2:or. Jag fick jag det svettigare, men lyckades ändå hänga med Rickard. På sista, som gick mest uppför, lyckades jag t o m skicka av honom. Jag bytte skidor flera gånger så det var ganska enkelt att avgöra vilka som gick bäst, även om tendensen även var att det gick bättre för mig ju längre in i passet vi kom.

Sammantaget lyckades jag klart bäst i gänget på passet, vilket inte var en självklarhet innan. Per var lite efter Z och Rickard, förutom på sista där han utmanade bra. Vem som gick ”segrande” i kampen mellan Z och Rickard låter jag vara osagt, det var inte helt givet med tanke på skidbyten mm.

Ordningen på hur skidorna rullade var som sagt ganska enkel av avgöra. Bäst rullade Rickards Skigo:or från 2012 (erkänt snabba 2:or som många elitåkare använder), sedan mina Elpex-2:or och sedan PU-2:orna. Z:s skidor rullade ungefär som mina Elpex-2:or, men vi gjorde inget exakt test där.

26,6 km/h i totalsnitt
Det var otroligt givande och roligt att köra ihop på det här sättet. Det var fruktansvärt jobbigt, trots att vi körde på 2:or och i blandad, småkuperad terräng på Segloravägen. Det kändes kanonbra för mig på passet och det kändes som jag fick ut oväntat mycket i plattstakningen, så det var ett trevlig besked inför Alliansloppet!

Totalt sett steg intervallerna 35 höjdmeter mer än de ”sjönk” (försökte åka mer ner än upp i vilan). Totalstigningen på 10 st intervaller var 85 m. Start och mål och ungefär samma ställe, så vinden jämnade nog ut sig. Snitthastigheterna blev 26.2-27.9-25.5-26.9-26.2-27.6-28.4-24.4 km/h. Totalsnitt 26,6 km/h, att jämföra med 26,3 km/h jag hade i Alliansloppet förra året (längre sträcka, andra hjul, klunga, annan bana etc, så egentligen ganska irrelevant jämförelse).

Med en mor som är hudläkare kör man ju inte bar über i solen så ofta. Särskilt inte om man måste hamna på bild som välsvarvade Daniel ”Traddarn” Abrahamsson, längst till vänster.

För andra veckan i rad blev ”Per Löwendahls och mitt” intervallpass välbesökt. Kl 16.30 på onsdagar vid Shell i Viared kanske blir standard i höst. Dock på 3:or eller 4:or framöver, och inte nästa vecka för då kan jag inte. Men sen!

Idag körde vi 5 st 3 min-intervaller med 2 min vila och Rickard Bergengren hade laddat för  passet hela veckan. Han hade tonvis med ”overskudd”, var heltaggad och snackade om ”Slakten i Viared” redan på uppvärmningen. Och på första intervallen kom han som skjuten ur en kanon. Daniel ”Traddarn” Abrahamsson tog rygg, men jag tyckte det gick för snabbt. När Rickard släppte upp Traddarn gick det lite långsammare, så jag lyckades vara med de båda när 3 min hade gått. Vi hade lucka ner till Löwendahl och Z.

Andra och tredje intervallen var Rickard lika glödhet och låg solo ett par minuter innan vi kom ikapp. På fjärde hade han mattats av lite, men tog fortfarande hårdast och längst förningar. Sista intervallen gick uppför, så då kunde jag skicka av honom med ett väl avvägt ryck. Då lyckades dock Traddarn hänga med som gubben i lådan och det var precis att jag tryckte till honom i spurten på krönet.

Sammantaget hängde jag med Rickard på de fyra första och var t o m före på sista, men han var klart starkast idag. Visserligen hade han aningen snabbare 2:or och jag höll igen ett par procent med tanke på Alliansloppet på lördag, men hade det varit race idag hade nog Rickard blivit en svår nöt att knäcka.

Vinn startplats i nästa års Allianslopp
I november förra skrev jag för första gången om appen RaceONE där man kan följa deltagare live i lopp och nu har de släppt appen och börjar direkt med en tävling under Alliansloppet. Kul initiativ tycker jag som gillar nyheter i vår underbara sport. Här är grundaren Marlene Sjöbergs (tidigare allsvensk fotbollsspelare och sambo till min tidigare adept Johan Kanto) egna ord:

”RaceONE är appen där du som deltagare har möjlighet att låta familj och vänner följa dig LIVE under loppet och se vart du är i en karta, se hastighet, förväntade måltider och splittider etc. Nu har du chansen att vinna en startplats i nästa års Allianslopp genom att vara en av fem deltagarna som har flest som följer dig live i appen.

Appen är gratis och finns för iPhone och Android och det du behöver göra är att ladda ned appen, anmäla dig på loppet och sen är det bara att sprida till vänner och bekanta att de skall följa dig. Appen kommer själv att sköta start och målgång automatiskt, men det är viktigt att du kommer ihåg att max en timma innan loppet aktivera gps-trackingen i appen. Detta gör du genom att starta appen och GÅ IN PÅ LOPPET – sen är det bara att minimera appen/låsa mobilen och fokusera på loppet. Lycka till!

Som den Lager 157 SKI TEAM-maskot/groupie man är så deltar jag naturligtvis på några träningspass nu i veckan då de har läger i Ulricehamn, ca 30 min med bil från Borås. Jag är med barnen på förmiddagarna nu, så det blir bara två pass jag kan vara med på denna gång, igår och i morgon. Det hårda långpasset, där jag presterade riktigt bra förra året, missar jag i år.

Igår körde vi ett lugnt stakpass på Elpex-3:or (2:07 h, 42,1 km, 19.9 km/h i snitt, 395 m stigning) och det var trevligt att träffa gänget igen, som i år kompletterats med Britta Johansson Norgren, Audun Laugaland och Gustav Eriksson.

På onsdag är det ett ”Get-together” i Ulricehamn, se flyer nedan. Kom dit!!! Själv ska jag köra racet kl 18.30, som avgörs på klassiska 2:or.

Målgång Alliansloppet 2015. Foto: Joachim Nywall, http://www.joachimnywall.se.

Resultat Alliansloppet 2015 finns här.

Vilken dag! Sol, värme och TV-sänd rullskidspropaganda! Alliansloppet blev återigen en lyckad tävling och för mig gick det kanonbra, med en 24:e-placeringen med tiden 1:45:56. Det blev 2.24 min bättre tid än förra året (då lite sämre väder), dock bara 22 s närmare täten.

Höjdprofil Alliansloppet

Jag stod seedad som 63 och kom iväg hyfsat, men blev lite stängd då Fredrik Byström traddade framför mig till följd av ett stavbrott. Som vanligt så gick det att åka relativt obehindrat från mitten av första backen och uppåt och det var ganska enkelt att hamna i den gigantiska tätklungan som bildades på toppen av backen. Det måste typ varit 80 pers i den.

Eftersom jag inte har så vassa armbågar brukar jag ofta hamna ganska långt ner i sådana klungor, men jag letade mig successivt framåt på vänsterkanten genom att ta en del vind och plötsligt låg topp 10. Då stack två killar och hamnade typ 10-20 meter framför klungan. Då såg jag min chans till 15 seconds of fame, så jag stötte ikapp och ett tag låg vi tre framför resten av klungan. Det var dock i samband med att TV visade damtäten. Så mycket var det rycket värt.

Mina varvtider. Jag satte på klockan 30 s innan start och första varvet är kortare. Detta visar att andra varvet gick lite fortare än första och att sista gick klart långsammast.

Efter det tappade jag åter lite position i de lättåkta partierna och när jag skulle avancera i Båbergsbacken vid ca 10 km blev jag lite stängd och sedan från krönet ner till varvning gick det fort och dessutom till stor del på cykelbana, så det var svårt att köra om. Första 10 km gick för övrigt väldigt lätt tyckte jag, man behöver inte förta sig mitt i en stor klunga.

Låg trea efter 5 km
Innan varvning vid 16 km drog tempot upp pga av ett spurtpris, så jag tappade lite där, men gjorde en bra backe och efter några kilometer på nära max där jag tog mycket vind lyckades jag gå ikapp tätklungan. Sedan gick det lugnt några kilometer. Men ett stavbrott framför mig gjorde att jag återigen var tvungen att gå upp i vinden och stöta ikapp tätklungan.

I klungan på tredje varvet. Foto: Johan Trygg.

Jag minns inte var jag släppte, men det var ungefär efter halva loppet, att jämföra med efter ca 10 km förra året. Därifrån åkte jag i en klunga på fem personer med bland andra Kjetil Dammen nästan hela vägen in i mål. I början tog jag en del förningar, men sedan orkade jag inte det. Med 1,5 km kvar flög jag av och lyckades tappa 30 s på den sträckan, dock med lite vinkningar till publiken på upploppet.

Vid sista varvningen förresten åkte jag i mitt eget tempo uppför backen och var först upp i klungan, men jag väntade in de andra några sekunder på krönet eftersom det skulle vara lönlöst att åka själv.

Bättre tryck, men blev trött
Sammanfattningsvis tycker jag att jag har bättre tryck på 2:orna, även om jag fortfarande verkar ha uppför som främsta vapen. Att jag tappade så mycket som 4:02 min på täten på andra halvan var jag lite missnöjd med, jag var ju bara 22 s närmare täten i år än förra året. Jag kanske fick lägga in lite väl många tempoökningar för att hänga med första halvan, så jag var lite för sliten sista varvet (sista varvet 2.15 min långsammare än andra varvet).

Efter målgång. Foto: Johan Trygg.

Jag har åkt mindre rullskidor i år än förra året, så det kan bero på det. Men jag är ändå betydligt bättre och kände mig stark. Förra året bröt jag tummen 3 september och fick ett långt rullskidsuppehåll. I år hade jag tänkt att skippa det brottet och åka mer rullskidor.

Siffror (Polar V800)
Längd: 47,6 km
Tid: 1:45:56
Snittfart: 26,9 km/h
Totalstigning: 355 meter
Väder: Typ 26-28 grader, torrt och solsken
Åkte ej med pulsband

För övrigt…

…var det som en paradi att se alla stavbrott och stavspetsar som gick sönder. Många drabbades, och självklart hade jag kanske inte slagit finåkare som Lukas Bauer, Jerry Ahrlin, Erik Melin Söderström, Axel Bergsten, Christoffer Callesen, Daniel Nordebo, Bruno Debertolis och Anders Solin om deras grejer hållit. Visst kan man drabbas av otur, men man ska också komma ihåg att vissa bryter grejer ofta och vissa sällan. Jag bryter ungefär totalt en stav per år och 0,5 stavspetsar per år, all träning och tävling på rullskidor/skidor inräknad. Vissa stavspetsar håller inte måttet och det gäller att upptäcka vilka. Jag gillar exempelvis Rex/Proski som bland annat finns på Skistart. Gällande stavrör så tycker jag Triac slår det mesta vad gäller vikt och pendel, men jag upplever att brottstyrkan är bättre på andra stavar vilket faller avgörande till Madshusstavar (jag gillar även handremmen och infästningen av trugan). Sedan måste man också tänkte på när man kan sätta i stavar och inte, och när det är läge att bara sätta i en stav. Som sagt, otur kan man ha, men utrustningsproblem går att påverka.

…saknade jag Adam Steen på startlinjen.

…ledde Rickard Bergengren loppet solo i typ 2 min efter ca 10 km. Stort! Han är fortfarande i extas.

…var servicen från Ulricehamns IF som vanligt oklanderlig. Men jag funderar ändå på vätskeryggsäck eller liknande nästa år, så man kan dricka när man vill. Det blir lite stimmigt med vid langningsstationerna i stora klungor. Fredrik Byström har ett system med vätskan vid midjan och slang som han är väldigt nöjd med, tror det är denna.

Mattias Carlzon var inte helt nöjd, men hade ändå bättre tid än förra året.

…står det att Marcus Johansson blev 71:a, trots att han bröt.

…var det bara två framför mig som inte hade låneskidor i år. Jag tyckte det var bra att de hade många låneskidor och jag upptäckte inga stora skillnader i rull. Förutom de vars bennummerlapp ramlade av och fastnade i hjulen. De flesta valde skidor på fredagen, men vinnaren Jens Eriksson frågade mig på lördag morgon var man kunde testa låneskidor, så det var nog inte bara tröga skidor kvar på tävlingsdagen i alla fall. Det är svårt att uppskatta rullet, men jag tyckte låneskidorna (Skigo-2:or med kolfiberstomme) gick ungefär som ett par Elpex-2:or.

…var det många nya ansikten som kom fram och tackade för en bra blogg. Sådant värmer alltid, tack! Det kom också fram en Janne som ville bli fotat tillsammans med mig, det händer ibland och känns alltid väldigt roligt och speciellt. Jag fick också äntligen träffa Niklas Solsjö, som ofta kommenterar på bloggen, i verkligheten. Stort!

…så bodde jag med CCC1000 på Scandic, trevligt!

…gjorde Rasmus Blom, som jag hyrt in som instruktör på mina Torsbyläger, sin livs idrottsprestation genom att bli 11:a. Grattis!

…vann Hanna Falk. Andra året i rad segern går till Ulricehamns IF. Det blir ett ännu större grattis!